Just nu föds det väldigt få barn i Sverige. Detta bekymrar en del politiker, tjänstemän och ledarsidor.
Och det är inledningsvis begripligt att det låga barnafödandet oroar. I februari berättade Ann-Marie Persson, befolkningsstatistiker på Statistiska Centralbyrån krasst: "Antalet födda barn 2023 var det lägsta sedan 2003, och då var den totala folkmängden nästan 1,6 miljoner invånare mindre än i dag". Ovanpå detta kunde vi i november läsa att antalet födda barn per kvinna var det lägsta på över 50 år.
Även i Sörmland ser vi hur det låga barnafödandet strular till det, särskilt för en del kommunpolitiker. Färre barn innebär att man ofta behöver krympa förskoleverksamheten, och så småningom även grundskolan. Varsel och avsked av skolpersonal samt skolnedläggningar är saker som skaver i många väljares ögon. Politiker hade hellre klippt banden till en nyöppnad skola.
Födelseöverskottet är ett statistikmått som anger hur många fler som fötts än dött. Och detta mått pekar nedåt i hela Sörmland, även i kommuner som befolkningsmässigt fortsätter att växa, däribland Trosa och Strängnäs. Men det är stora minus i Nyköping, Eskilstuna, Katrineholm. Utöver detta ser vi hur en rad kommuner i Sörmland kämpar med befolkningssiffrorna. Katrineholm och Vingåker har till exempel tydligt uppsatta befolkningsmål – men är inte ens nära att nå upp till dem. Brist på inflyttning, särskilt barnfamiljer från andra län eller utlandet, är en stor bov. Det låga barnafödande förstärker därför befolkningskrympandet.
Orsakerna till att det föds så få ungar nu är värda att diskutera. Särskilt när vi har en mycket välutvecklad föräldraförsäkring och inte minst förskola. Möjligheterna att kombinera karriär och familj är mycket bättre idag än förr, och i internationella jämförelser sticker Sverige ut. Hur kommer det sig då att färre och färre vill bli föräldrar? Förutsättningarna för familjeliv finns ju!
Samtidigt läser jag stora och avskräckande rubriker om kriget i Europa. Det var inte heller länge sedan vi genomlevde några år av pandemi, med tuffa restriktioner vad gäller socialt liv. Förutsättningarna att hitta partner var då tämligen svåra – och kan ha försenat familjebildandet för många. Det vore närmast anmärkningsvärt om födelsetalen hade varit stabila även under den här sortens otrevligheter. Ovanpå detta finns också en del annat som kan göra folk mindre benägna att skaffa barn – en besvärlig bostadsmarknad spelar exempelvis också in.
Lågkonjunkturens betydelse på människors barnafödande är inte bara tänkbar, den är till och med väldigt trolig. När ekonomin helt vänder drar antagligen en del pars familjeplanering igång igen. De siffror som ser låga ut nu kan därför förändras något. Många som kan och vill skaffa barn väntar säkert på bättre tider.
Det betyder inte att det totala antalet födda barn kommer öka gigantiskt de närmaste åren. Det blir oftare färre småsyskon gjorda med allt äldre föräldrar. Men vissa av problemen med de låga födelsetalen nu kan vara övergående. För det är antalet födda barn över en kvinnas hela livstid som är betydelsefull, inte enskilda års födelsetal.
Sedan har vi misstänkliggörandet av dem som väljer bort familjelivet. Vi har sett det på en del kultursidor, men många möter det också vid middagsbordet. Sådant hjälper knappast. Enskilda individer (läs kvinnor) ska inte behöva ta ansvar för landets hela befolkningsutveckling. Den som väljer bort barn är inte "självisk" bara för att den vill slippa föda och uppfostra barn eller byta blöjor och skjutsa till fotbollsträningar. Familjelivet är inte ett måste. Och ska inte heller vara det. Det är inte enskilda kvinnors uppgift, eller mål i livet, att säkra samhällets kompetensförsörjning.