Åke Wredén: Statliga direktörer skulle inte ge oss bättre sjukvård

Läkarna i Sverige blev fler och fler, under åtminstone ett par årtionden. Inte bara i antal, utan sett i förhållande till folkmängd och åldersfördelning.

Ändå är en del läkartjänster i sjukvården vakanta – eller så sköts de av korttidsanställda eller inhoppare från hyrläkarbolag. Inte bara i småorter i glesbygderna är primärvården på flera håll i kläm på det sättet.

Men vårdcentraler och husläkare ska vara närmast patienten, när inte akuta eller specialiserade insatser behövs. 

Kontinuiteten i läkarkontakten, särskilt för dem med bräcklig hälsa, har stor betydelse, för patienternas trygghet och vårdens effektivitet. Sjukhusinläggningar och transporter till akutmottagningar ska ske när de behövs, och undvikas när de inte behövs.

Där har primärvårdsläkarna och de medicinskt ansvariga sköterskorna i den kommunala äldrevården nyckelroller. Ett allmänt infört fastläkarsystem, och närmare och smidigare samverkan mellan primärvård och äldreomsorg, är målsättningar som numera är gällande på de flesta håll och inte så ofta direkt motsagda politiskt.

Den sjukvårdsdebatt där orden är hårdast och kritiken mest svepande handlar dock om annat. Ibland om huvudmannaskapsfrågor och offentligt kontra privat.

Men än mer har den sjukhusperspektiv. Akutmottagningars väntetider, eller köbildning till planerade, icke-akuta kirurgiska behandlingar, görs till dominerande frågor. Det åtföljs ibland av att hela sjukvårdens decentraliserade organisation döms ut, med krav på statligt ägande och ämbetsmannastyrning.

Detta drivs främst av KD, som sedan 2021 är mer långtgående i krav på förstatligande och centralisering. SD skyltar med en liknande hållning, men åker mest snålskjuts på KD:s högprofilerade, fast oftast ordknappa linje.

KD var tidigare för ett halvförstatligande, med primärvården under lokalt huvudmannaskap medan en privat vårdsektor skulle växa vidare, finansierad med statliga skattemedel. 

Sedan 2021 är linjen – om primärvården – en annan, på ett sätt mer realistisk. Lokal primärvård utanför den statliga organisationen skulle ju ha gett starka ekonomiska drivkrafter att i onödan remittera till de statliga sjukhusen.

Modellen är nu i stället den stora, men efter 2014 havererade landstingshopslagningen: Sex mycket stora regioner, fast enligt KD med de folkvalda bortrensade och ersatta med statsbyråkrater, ledda av ”professionella”, styrelser.

Besluten om Sörmlands sjukhus och vårdcentraler skulle då flyttas till statlig sjukvårdsdirektör och statlig styrelse vid ett huvudkontor, i en stad någonstans mellan Kolmårdsskogarna och Dalafjällen.

Utan påverkan av röster i regionala Sörmlandsval skulle denna direktion exempelvis kunna drastiskt avlöva sjukhuset i Katrineholm.

En längtan efter att slippa de regionala politikerna, och därmed deras närgångna regionala ekonomiavdelningar – som kan envisas om budgethänsyn – kan för de mer korttänkta vara en lockelse att göra tumme upp för Ebba Buschs centralisering. Men detta är en illusion. Statliga direktioners ekonomiavdelningar lär ha samma slags nypor, fast de inte sitter i Nyköping. Skillnaden är att hänsyn till väljaropinion och gräsrotsnivå avdunstar.

Att läkaröverflöd och läkarbrist finns samtidigt ger reella problem, liksom att vården ibland är svagare där patienterna är sjukligare och mer resurssvaga. Men det beror främst på annat än vad som är statligt eller regionalt.

God sjukvård oberoende av hemort och social ställning är svår att uppnå när löner och andra ersättningar alltför ofta premierar annat. Inte heller statliga direktioner skulle med kommando kunna skicka personal till att bosätta sig i Västerbotten eller inom pendlarhåll från arbetstyngda vårdcentraler.

De skulle inte ha lättare än SKR att rätta till lönestrukturen när starka professioner och starka sjukhus- och storstadsintressen bromsar detta.

Ju plattare lönestruktur inom en yrkesgrupp, desto större är risken att de avlägsna orterna, de problemfyllda stadsdelarna eller de mest eländesfyllda och slitsamma klinikerna får vakanser – eller bemannas med oerfaren personal eller dyra stafettvikarier.

Bekvämare tjänster, eller tjänster där man vanligen träffar mindre besvärliga patienter, kan dra till sig personal om lönesättningen inte tar tillräcklig hänsyn till hur pressande och obekvämt arbetet kan vara. Om detta känsliga ämne talar inte Ebba Busch, eller alla de andra som mest högljutt, och oftast grovt felaktigt, beskriver svensk sjukvård som internationellt sett bristfällig.

Det behövs i stället ett tryck på arbetsgivarparter och yrkessammanslutningar att ta itu med snedvridande attityder och ekonomiska mekanismer.

Exempelvis de som får en del läkare att hellre gömma sig bakom en datorskärm hos ett receptskrivande ”nätläkarbolag”, än att personligen möta multisjukliga, bräckliga äldre.