Ledare Utrikespolitiken växer i betydelse med dagens förvärrade hotbilder, säkerhetspolitiskt, klimatmässigt och ekonomiskt. Inom EU och i en vidare krets av demokratier kommer mer att krävas av Sverige.

I Trumps och Putins tid, och när EU-länder utträder eller blir bromsklossar och sabotörer, behöver Sverige dra ett större lass. Det gäller att skydda det viktigaste i demokratiernas samverkan och att förebygga och hantera nya kriser. Nära samverkan krävs med regeringar i länder som står oss närmast i värderingar och intressen.

Under senare delen av Margot Wallströms tid på UD har detta förändrade utrikesläge blivit än mer påtagligt. Det är förståeligt att hon efter tolv år i tre regeringar samt tio år i EU-kommissionen anser sig ha fått nog. Det hon stiger åt sidan från kommer i åratal att bli mer och mer betungande.

Partipolitiska kontroverser om Margot Wallström som utrikesminister har inte varit omfattande. Riktigt stora avtryck har hon inte heller gjort. Att sådana som reser ragg så snart det talas om feminism hakade upp sig på slagordet om feministisk utrikespolitik ledde till orättvisa och överdrivna påhopp. Värre var en dålig eftersmak från UD-kampanjen för en plats i Säkerhetsrådet.

Det viktigare har dock vare sig hennes år på UD eller förra höstens turbulens i regeringsfrågan ändrat på. En utrikespolitisk grundhållning har kommit att i långa stycken förena de båda nuvarande regeringspartierna och de som deltog i fyrpartiregeringen 2006-14.

Samma sex partier har hittills i huvudsak dragit samma säkerhetspolitiska konsekvenser av att Ryssland återfallit i mycket auktoritärt styre, blivit militärt aggressivt mot grannar och lierat sig med radikalt antiliberala ytterhögerpartier. Efter en del osäkerhet i början av hennes utrikesministertid har det blivit en notervärd kontinuitet mellan Carl Bildt och Margot Wallström på UD, vad gäller Ryssland och Ukraina.

Säkerhetspolitiska slitningar på ämbetsmannanivå mellan försvars-, utrikes-. och finansdepartementen har dock synts i fråga om inte minst försvarsberedningen. Frågetecken kan sättas för om Margot Wallström haft kraften att kontrollera sin egen departementsbyråkrati och få den att anpassa sig till den nya säkerhetspolitiska miljö som regering och riksdag tvingas verka i. När ny utrikesminister utses är det viktigt att tänka på.

Det blir missvisande om bilden av Margot Wallströms 40 år i svensk och internationell politik främst präglas av en handfull spetsiga rubriker från UD-tiden. Av hennes två perioder i EU-kommissionen blev den första, som miljökommissionär, mest produktiv, med viktig kemikalielagstiftning.

Som kulturminister hade hon ett elände med illvilliga, otacksamma kulturarbetare och varnade 2014 den oerfarna Alice Bah Kuhnke (MP) för hur otrevligt det kunde bli. Mest framgångsrik som statsråd var hon nog som socialminister 1996-98, men blev med tiden illa behandlad av Göran Persson.

Hon drog åt rätt håll i frågor där flera partier sagt mot sig själva och protesterat mot eller stoppat väl genomtänkta reformer. Det gällde läkemedelsfrågorna med landstingens kostnadsansvar. Det blev även en öppning för abonnemangs- eller premietandvård, och numera finns i de flesta landsting.

40 år efter att Margot Wallström först valdes in i riksdagen kan konstateras att även politiska motståndare brukat uppskatta henne som person.